Moa Martinssons debutroman från 1933 som realistiskt, ömsint och ärligt skildrar det vardagliga livet kring sekelskiftet 1900 och framåt ur ett kvinnligt perspektiv. Jag blir fascinerad och intresserad av hur proletärlivet kunde te sig i dåtida Norrköping. Språket är variationsrikt med målande natur- och personteckningar, grovt språkbruk i dialogen och emellanåt ger det en poetisk stämning.