Jag läser i James Salters självbiografi "Burning the days" 1997. Brända dagar. Det börjar med en ansats till uppväxtskildring. Det är söndags morgon och jag bjuds in att följa författaren som pojke ensam i en droska på väg med fadern uppåt Manhattans västsida. De ska besöka farmor. I en intervju har James Salter f. 1925 förklarat hur viktigt det är med "Amplitude" för att fånga eller snarare involvera läsaren i en berättelse. En förstärkning genom bredd, riklighet. Berättelser, anekdoter staplas på varandra likt en futuristisk målning som skildrar rörelse genom att placera flera bilder ovanpå varandra. Självbiografins kronologi bryts också konstant och förstärker metoden. I romanen "En lek och ett tidsfördriv" tror jag mig finna Författarens estetik som en insmugen flaskpost i texten. Det är på sidan 61 som berättaren för ett kort resonemang med sig själv om hur minnet missfärgas av tiden och även förändrar, förvanskar. "Någonstans finns emellertid fragment som likt diamanter vägr